Funderingar

haha precis, låtsaskyckling = veggokyckling ;)

Jag tror det är först när man är frisk som man kan tänka så klokt som du skriver. Så var det för mig i alla fall.

När man är mitt upp i kaloriräknande och svält så tycker man inte det är så jobbigt, då tanken på att äta fett och godis mycket jobbigare. Och att jobba med mat och hälsa är då ett sätt att hålla sjukdomen i liv och ångesten borta. Så var det för mig.

Folk varnade mig för att börja läsa dietist, men jag såg inte problemet då. Det gjorde jag först när jag var frisk, och nu har jag hoppat av hahaha :P



Kram

Jag har pluggat mat o kost. Jag har en matblogg. Jag jobbar med mat. Men jag är inte sjuk. Eller kanske lite. För jag tänker jämnt på mat. Och får väl erkänna att jag är lite överviktig, men anser att jag har en sund syn på mat, kost och hälsa. Vi är alla olika!!

Det kan vara för att man lär sig så otroligt mycket om vad mat & träning gör i kroppen när man jobbar sig ur/mot en ätstörning (för att överhuvudtaget verkligen förstå). För otroligt många växer intresset för mat när man har en ätstörning, och detta plus att man redan är besatt på vad som är "bra/dåligt" kan ju inte bli mer än djup kunskap i ämnet.



Jag själv skulle verkligen kunna tänka mig att bli dietist för att hjälpa mig själv och andra att faktiskt få i sig allt och veta vad som händer. Något man måste förstå/veta är att en ätstörning är kronisk. Det är sällan tankarna försvinner helt, och då är det en bra hjälp att bli s k. "hälsosam". Enligt mitt perspektiv är det nästan en självklarhet, men alla är olika...



Grymt bra blogg för övrigt ;)